Min rockhistoriska utgrävning fortsätter med ännu ett exempel på storfräsare med videolik i garderoben. John Mellencamp hade i stort sett gjort allting rätt. Han hade en fantastisk låt och ett starkt album, han hade rätta frisyren och rätta skinnpajen. Men kanske blev han lite för självsäker. Han läste aldrig igenom regissörens CV inför videoinspelningen. Ett misstag, visade det sig. För längst ned i CV:n radar regissören upp sina två influenser: Pogo Pedagog samtPappas semesterfilmer från Mora -81.
#11 Håkan Hellström – För sent för edelweiss (2008)
Så du vill bo på Easy Street/aldrig riskera nåt/aldrig växa upp. Denna rad från nyckelspåret Inte skyldig nån nåt sammanfattar rätt bra storheten med För sent för edelweiss. För när svenska generationskamrater som Moneybrother tycktes ha fastnat i ett evigt 25-årsparty, hade Hellström gått vidare. Till barn och familjelivets tro och tvivel. Ett inom rocken lätt föraktat perspektiv. Men Hellströms geniala formuleringsförmåga laddar livet kring 35 med mer passion och kamp än någon annan artist någonsin lyckats med. Det är bara att lyssna på Tro och tvivel. Eller För en lång lång tid. Eller Kärlek är ett brev skickat tusen gånger. Stor svensk popmusik. Och ord som stannar kvar. Som i proggflirten Zigenarliv Dreamin’: Jag saknar inte mycket/men jag saknar illusionen/om att allting kommer ordna sig. Fullkomligt lysande. Hade varit topp fem om den varit något jämnare.
Rickard tipsade mig om Daytrotters nya session med Robert Francis. Den är så bra att jag skickar tipset vidare till er. Lite råare, mörkare och mer opolerat än på skivan. Kanske som låtarna borde ha producerats. Hans röst går i vart fall inte av för hackor. Lyssnahär.
Fastnade framför kortdokumentären September om Ryan Adams. Ursprungligen släpptes den som bonus till Jacksonville City Nights, men det var först idag som jag fick ögonen på den. Fascinerande. Vi får följa hur Adams med musiker sätter halvimproviserade låtar på tape bara för att utnyttja studiotiden till max. Jon Graboff, som spelar pedal steel, berättar hur Adams ville anlita honom på en bar för att spela in dagen efter. På frågan om vad det var för låtar drog Adams fram en lapp ur fickan med fem låttitlar. Det säger en del om Adams explosiva talang och kreativitet. Säger också en del om varför vissa av hans album varit okoncentrerade och ihoprafsade. Hans totala respekt för magkänslan kräver en projektledare som sedan kan sortera materialet.
Mina damer och herrar. December är här. Och La Cienega har med sig gåvor i form av myrra, rökelse och en färsk spellista för Spotify. En hel del nytt, och så lite upphämtning från tidigare i år. Toner som förhoppningvis ska värma er i krubborna runt om i landet: Folk & rock – december 2009
#12 Drive-By Truckers – Brighter Than Creation’s Dark (2008)
Efter Jason Isbells avhopp var framtiden för Drive-By Truckers högst osäker. Men när Isbells ex, basisten Shonna Tucker, klev fram som låtskrivare och sångare vid sidan av Hood och Cooley stod det klart att det fanns en framtid. Med delvis ny inriktning. Bandet hade mognat. Låtarna hade samma twang men var mer varierade än tidigare. En positiv utveckling, i mina öron. Albumet är något så ovanligt som passionerad rock av och för småbarnsföräldrar på stupkanten. Igenkänningsfaktorn är hög, trots att de skriver om en annan värld än min. Bland urstarka spår som The Righteous Path, Daddy Needs A Drink, Checkout Time In Vegas och Ghost To Most håller jag ändå mordberättelsen Two Daughters And A Beautiful Wife allra främst. Based on a true story.
Komikern Jimmy Fallon har gjort imitationer av rockens stora till sin nisch.Springsteen är en som fått se sitt armviftande och underbettsgrin karikerat av Fallon. En av de roligare och mer porträttlika imitationerna är hans Neil Young, som tolkar Will Smiths ledmotivsrap från 90-talsklassikern Fresh Prince of Bel Air. Kolla in videon här.
Det räckte med de inledande 30 sekunderna av öppningsspåret Trouble för att ana att Ray LaMontagne var något utöver det vanliga. När sedan de rätt enkla men effektiva låtarna hakade i varandra, en efter en, började jag misstänka att jag inte skulle bli av med snubben i första taget. Shelter, Hold You In My Arms, Narrow Escape. Det är inget annat än en mästerlig albumupptakt, som sedan landar i fantastiska avslutningen Jolene och All The Wild Horses. Allt omsorgsfullt avskalat av producenten Ethan Johns, koncentrerat kring LaMontagnes nervsjuka Van Morrison-stämma. En av 00-talets absolut starkaste debuter.
Mitt lilla upprop om att tillsammans skapa en Spotifylista med alternativa julsånger för att slippa den obligatoriska Carola-smeten fick fint resultat. Många har fyllt på listan med fina låtar. Allt från Willy Nelson till Perishers. Och, hörrni, det är bara att fortsätta att lägga låtar till listan. Så kan julen bli riktigt fridefull i år.
Så drar den årliga listningsvågen över populärkultursverige. Årets album ska utses. I år igen. Ett givet grepp, visst. Men ofta intressant att få jämföra olika redaktioners och sajters listor med sin egen. På det hela taget har 2009 varit ett betydligt svagare skivår än smått fantastiska 2008. Sonics summering brukar vara stabil, men årets lista (som toppas av Animal Collective) har en del hål. Animal Collective finns också med (plats 7) när gänget på amazon.com listar sina favoriter. Den toppas, lite otippat, av Neko Case utmärkta popsnärtigaMiddle Cyclone. Men även där finns blinda fläckar. Så för att fylla gluggarna kommer här min lista.
