Kanske är det ett modigt singelval, kanske är han inte bättre än så här just nu. Bruce Springsteens We Take Care Of Our Own får mig att känna viss oro. Redan vid fjärde lyssningen börjar jag tycka att det är en träig och tjatig låt. Och refrängen (om man nu ska kalla den det) som kanske verkade mäktig på pappret lyfter inte alls. Oroväckande att detta är singeln. Särskilt om man som jag högt uppe på önskelistan har ett album där Springsteen återvänder till hembygden, skriver koncentrerat om människorna i New Jersey 2012 och undviker de episka ambitionerna. Jag skrev det redan 2009. Jag skulle vilja höra sånger om vad som hänt med hans barndomsvänner och hur krisen påverkat dem. Berättelser om bilmekanikerna, servitriserna, sjuksköterskorna. Om Clarence Clemons. Om honom själv. Jag vill inte ha ännu ett album där Bossen går bort sig i försöken att fånga stora allmängiltiga känslor i stora generella formuleringar. De försöken blir sällan bra. Det effektivaste sättet att skildra storpolitiska skeenden är för övrigt just utifrån en enskild persons perspektiv och öde. Det borde Springsteen, om någon, veta.
Albumet Wrecking Ball kommer i mars. Titelspåret är fantastiskt. Jag hoppas på mer sånt.
