New Madrid

Ett gammalt Uncle Tupelo-smycke får sparka igång veckan. New Madrid, som Jeff Tweedy tagit med sig och låter Wilco gå loss på. Öset i slutet. Gubbrock at it’s best.

 

Read Full Post »

Dagens cover

Jeff Tweedy gör Radioheads Fake Plastic Trees. 90-talsvibbar på La Cienega idag.

Read Full Post »

Staples och Tweedy

Singeln är vacker som en dröm. I det här promoklippet berättar Jeff Tweedy och Mavis Staples om hur deras på papperet väldigt udda samarbete tog form. Skivan kommer 14 september.

Read Full Post »

Spotifyonsdag: Wilco

På söndag spelar de på Cirkus. Veckans onsdagslista tillägnar jag Wilco. Och, förstås, blir det en lista med lätt betoning på deras folk- och altcountrysida.Den ligger mig betydligt närmare hjärtat än deras rockiga jag. Det var lite svårt att välja, men här är spåren i Wilco enligt La Cienega. Det är bara att gratulera ni som har biljett och ska gå på konserten.

Wilco enligt La Cienega

Read Full Post »

Take it away, Nels

Gitarrsolon. De kan vara långa, de kan vara outhärdliga, de kan vara onanilika. Eller så kan ett solo vara som det här. Snyggt och obetalbart roligt att titta på. Nels Cline i Wilcos Impossible Germany. Helkroppskrampen fångad på bild.

Read Full Post »

Folk – den nya hårdrocken

My Morning Jacket flörtade med den på eklektiska Evil Urges. Midlake omfamnade den, friade och ingick äktenskap med den på The Courage of Others. Hårdrocken har utan tvekan blivit rumsren som influens inom folken. En trendspaning som nu också kan exemplifieras med Los Angelesbandet Everest, som turnerat med Neil Young, Wilco med flera. Deras nya singel låter mer skinnjacka än flanellskjorta. Kanske uppstår en ny genre av dessa experiment, en hårdfolkscen. Eller så är det kanske grungens återkomst vi börjar se vibbarna av. Den som lever får se.

Read Full Post »

Årets bästa album 2009

Så drar den årliga listningsvågen över populärkultursverige. Årets album ska utses. I år igen. Ett givet grepp, visst. Men ofta intressant att få jämföra olika redaktioners och sajters listor med sin egen. På det hela taget har 2009 varit ett betydligt svagare skivår än smått fantastiska 2008.DN plockar fram en del oväntat, som Skriet. Sonics summering brukar vara stabil, men årets lista (som toppas av Animal Collective) har en del hål. Animal Collective finns också med (plats 7) när gänget på amazon.com listar sina favoriter. Den toppas, lite otippat, av Neko Case utmärkta popsnärtiga Middle Cyclone. Men även där finns blinda fläckar. Så för att fylla gluggarna kommer här min lista.

På Spotify-listan Best Albums of 2009 finns många av albumen.

1. Richmond Fontaine – We Used To Think The Freeway Sounded Like A River
2. Mumford & Sons – Sigh No More
3. Eilen Jewell – Sea Of Tears
4. Joe Purdy – Last Clock On The Wall
5. Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were An Eagle
6. Great Lake Swimmers – Lost Channels
7. Iron & Wine – Around The Well
8. Girls – Album
9. AA Bondy – When The Devil’s Loose
10. Bob Dylan – Together Through Life
11. Wilco – Wilco (The Album)
12. Deer Tick – Born On Flag Day
13. Neko Case – Middle Cyclone
14. Deportees – Under The Pavement, The Beach
15. Low Anthem – Oh My God, Charlie Darwin
16. Anna Järvinen – Man var bland molnen
17. Conor Oberst & the Mystic Valley Band -Outher South
    
18. Son Volt – American Central Dust
19. Grizzly Bear – Veckatimest
20. Robert Francis – Before Nightfall

Och vi avslutar väl med en tryckare? Från Joe Purdys album, som tyvär inte finns med på Spotifylistan.

Read Full Post »

00-talets bästa skivor – #28

Under tio veckor listar jag på tisdagar, torsdagar och söndagar mina 30 favoritalbum från oo-talet. Det är mitt personliga bokslut för ett årtionde som bollat mig mellan lycka och förtvivlan – och bjudit på en hel del fantastisk musik på vägen.

• #30 Bruce Springsteen – The Rising
• #29 Iron & Wine (with Calexico) – In the Reins

#28 Wilco – Yankee Hotel Foxtrot (2002)

Skivbolaget vägrade att ge ut den och bråken fick tongivande gitarristen Jay Bennet att lämna bandet. Ja, turerna kring Yankee Hotel Foxtrot lär ha varit många. Men tack och lov var Jeff Tweedy lika envis som vanligt och gav oss denna inåtvända, arga, melodiösa, omständliga men fantastiska skiva. Ett album jag med jämna mellanrum återvänt till.

Visst finns det några mindre bra låtar, som Heavy Metal Drummer. Och många samplingar känns idag mest som en oförblommerad Radioheadimitation. Men Reservations, Ashes of American Flags och – särskilt – Jesus, Etc tycker jag hör till det bästa Wilco gjort. Den sistnämnda skrevs kusligt nog innan attackerna mot WTC:

Tall buildings shake, voices escape singing sad sad songs
Tuned to chords strung down your cheeks, bitter melodies turning your orbit around

http://www.youtube.com/watch?v=jVC1k9x2Ryw

Read Full Post »

Årets album redan nu?

Så har den kommit. Den första listan över årets bästa skivor. Jag hittar den på Uncuts hemsida. Deras utvalda album är i och för sig en longlist som ska bli en shortlist när deras jury idisslat och röstat och haft sig. Och visst. Flera av albumen är bra. Som Wilcos, Low Anthems och Bob Dylans.

Men ändå.

Att börja sammanfatta året redan i september känns väl rastlöst. Om nu inte Uncut-redaktionens kalenderår ser lite annorlunda ut än i resten av västvärlden.

På deras lista finns gamle dystre Smog-mannen Bill Callahans Sometimes I Wish We Were An Eagle. En skiva man inte bör missa i år.

Har du gjort det kan jag bara rekommendera följande klipp.

Låt nummer två, Too Many Birds, är knäckande bra.

Read Full Post »

Uncle Tupelo-beefen tar ny vändning

Farrar vs Tweedy är väl det närmaste man kommer en beef inom americanascenen. Inte för att de skjuter med pistoler mot varandra direkt. Men konflikten är välkänd:

Deras samarbetssvårigheter får dem att splittra legendariska Uncle Tupelo. De slutar att prata med varandra. Farrar bildar Son Volt och gör succé. Tweedy bildar Wilco och lyckas först efter ett par album nå samma erkännande.

(För övrigt finns en fantastisk story om hur de en gång, av misstag, råkade åka på semester till samma lilla badort i Mexico. Mycket rolig.)

Nu verkar det som att Wilcos framgångar med senaste plattan fått Farrar att se rött.

Enligt källor håller han på att spela in en egen Mermaid Avenue. Det vill säga ett album med nytonsatta Woody Guthrie-texter, precis som det Wilco gjorde på 90-talet med Billy Bragg.

Det lär bli en underhållande följetong.

Men Farrar kommer att få jobba hårt för att bräcka Mermaid Ave:

Read Full Post »