Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for oktober, 2009

Herrejävlagud. Neil Young ska inte dansa. Han ska inte spexa. Ingen vill se honom i vit kostym och rosa solbrillor bärandes modellhelikoptrar. Och ändå skedde detta. Jag förstår till fullo att Geffen stämde Young på mångmiljonbelopp efter plojiga 80-talsplattan med Shocking Pinks. Efter att ha sett denna video kan jag konstatera att Geffen borde tagit i betydligt hårdare än så.

#1 Nils Lofgren – Across the Tracks
#2 Willie Nelson och Merle Haggard – Pancho and Lefty
#3 Rod Stewart – Sailing
#4 Peter LeMarc – Vänta dig mirakel
#5 Dire Straits – Tunnel of love
#6 Ringo Starr – You’re Sexteen
#7 Leonard Cohen – Because of
#8 Steve Forbert – My Seaside Brown Eyed Girl
#9 Jackson Browne – Lawyers in Love
#10 Johnny Cash – Chicken in Black
#11 Ulf Lundell – Skyll på stjärnorna
#12 Elvis Costello – Good Year For The Roses

#13 Neil Young – Cry, Cry, Cry

Annonser

Read Full Post »

Morrissey-Swords-Cover-Art_lSwindon är numera staden som fått både David Brent och Morrissey på fall. Rapporteringen i Sky om Mozz kollaps på scenen den gånga helgen var så allvarstyngd att den blev rolig. Kolla här. Nåväl. Morrissey meddelas må bra nu och ska fullfölja turnén. Och svimningen gav onekligen lite marknadsstrategiskt surr kring släppet av nya samlingen Swords. I säcken bland B-sidor och tidigare osläppt finns mycket skräp, men också den här. Som även finns på mästerliga singeln I’m Throwing My Arms Around Paris.

Read Full Post »

tisdagar, torsdagar och söndagar listar jag mina 30 favoritalbum från oo-talet. Mitt personliga bokslut för ett årtionde som bjudit på många stora ögonblick.


#26 M Ward – Post-War (2006)

mward_postwarJag har ett tydligt minne av hur jag inför en italienresa hösten 2006 laddade mp3-spelaren med tre nya album. Vilka skivorna nummer två och tre var minns jag inte, för Post-War var den enda som gick i mina lurar. Om och om igen. Sköna, murriga, Post-War. Jag minns hur jag förundrades över att Matt Ward lyckades med konststycket att få så olika typer av låtar att hålla samma. Från indiehymner till ragtime och jazzballader. Från törstig åtrå  till ett hjärta i skärvor. Allt tätt sammanvävt av hans viskande stämma.

Därför är det svårt för mig att plocka ut en enskild låt från Post-War. Den här är en av många favoriter.

Read Full Post »

Äntligen en kamerasladd så att jag kan lägga upp mitt klipp från Steve Earles konsert på Filadelfiakyrkan härom kvällen! En mycket fin afton. Blev lite av en resan genom Earles liv utifrån vänskapen med idolen Townes van Zandt – och hans låtar. Som allra bäst när Earle inte hamrade på alltför hårt på strängarna och lät rösten kliva fram. Helt magiskt i många av mellansnacken. Tala om berättare.

Read Full Post »

Springsteens nya video

Sitter här och ryser. Knottrorna kommer av nya videon till Wrecking Ball, låten Springsteen skrev för sina sista konserter på snart rivna Giants Stadium i New Jersey. Videon bekräftar det liveklippen skvallrade om. Bitar som faller på plats. En Springsteen som efter år av famlande i det allmängiltiga vänt hemåt, till bakgården och sina privata känslor, och lyckas fånga just något allmänmänskligt. Man hoppas att karln själv inser detta och återgår till att berätta om sitt eget liv igen. Varför inte en uppföljare till Greetings…, en skildring av hemstaden och människorna knappt fyra decennier senare.

Read Full Post »

För ett tag sedan skrev jag om att Jay Farrar (Son Volt) hookat upp med Ben Gibbard (Death Cab For Cutie) för soundtrack till en film om Jack Kerouac: One Fast Move Or I’m Gone. Albumet känns, utan att ha sett filmen, en aning riktningslöst. Men på ett par spår glänser det till. Gibbards klara röst passar väldigt bra ihop med Farrars försiktiga altcountry. Så bra att man hoppas på mer samarbete mellan dem. Gärna ett där Gibbard står för orden och Farrar för ljuden.

Men tills vidare får man väl köra den här, en gång till.

Read Full Post »

tisdagar, torsdagar och söndagar listar jag mina 30 favoritalbum från oo-talet. Mitt personliga bokslut för ett årtionde som bjudit på så många stora ögonblick.


#27 Bear Quartet – My War (2000)

my warBQ färgade som få andra band mitt 90-tal. Särskilt Personality Crisis med sina tydliga countryinfluenser. På uppföljaren My War tog de både sound och texter ytterligare ett steg framåt. Rockpamfletterna var borta. Istället hade de karvat fram ett gäng skeva vardagshistorier med en närmast Neil Youngsk ton.  I Had a Job handlar om att städa på posten. Everybody Gets To Play är ett psykologiskt drama om en baskettjej. Old Friends är en galen historia där huvudpersonen ser en gammal vän komma in på en pub, skalla ner en gäst och sedan gå till baren.

Det är unika rocktexter, det är berättelser som fortfarande får mig att lyssna och sugas med in i skummaste BQ-land. Enda svagheten är åttaminuterspåret What I Hate. Den pekade, tyvärr, också ut den väg som de fem gentlemännen skulle vandra vidare på. BQ förändrades och vi gick skilda vägar. Men en gång stod vi varandra nära, väldigt nära.

Read Full Post »

Older Posts »

%d bloggare gillar detta: