Jag sitter och lyssnar på Kris Kristoffersons nya album Closer to the Bone och tänker på Bob Dylan. Och jag tänker på Johnny Cashs American Recordings-svit. Hängde du inte med? Låt mig förklara.
På nya skivan gör Kristofferson precis det den åldrade och sedemera döende Cash gjorde under överinseende av producenten Rick Rubin. Det vill säga spela in med minimalt med instrument och pålägg, ofta bara ackompanjerad av en akustisk gitarr. Och precis som hos Cash dyker plötsligt nya nyanser upp när Kristoffersons medfarna röst får spela huvudrollen i texterna. En stämma som är gammal och oförställd och som bär med sig livsbagage. Musik full av liv.
Precis så skulle jag vilja höra Bob Dylan. Efter årets julalbum och den musikaliska arkivresan han ägnat sig åt på 00-talet hoppas jag att det blir en avskalad, akustisk Bob nästa gång. Noll rockabilly. Maximalt röstfokus.
För övrigt var de svenska recensionerna rätt svala när Closer to the Bone kom härom veckan, HD kallade det till och med ”träigt”. Mitt betyg är högre. Det är ett vackert album av Dalarnas främste hedersambassadör.
Kommentera