Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Kris Kristofferson’ Category

Vårkänslorna har denna onsdag förvandlat La Cienega till ett mysbelyst krypin med sidenlakan och sammetsdraperier. Välkomna in! Ta en titt i spegeln i taket, vettja. Tänd doftljusen och sätt på veckans spotifylista. Sängkammarsånger. Så nära sexchock min lilla blogg någonsin kommer att komma.

Sängkammarsånger

Annonser

Read Full Post »

Kris i Uppsala

Det blir årets konsert i Uppsala utan tvekan. Kris Kristofferson kommer ju på besök den 10 juli. Hade jag inte haft semester hade jag definitivt gått. Undrar om han tar med sig rökmaskinerna? Eller gatlyktan?

Read Full Post »

Det var väl kanske inte helt oväntat. Läser att Lost Highway inom kort kommer att släppa ännu en skiva med material från Rick Rubins inspelningar med Johnny Cash. American VI: Ain’t No Grave är titeln. Den andra postuma i serien. Med låtar av såna som Kris Kristoferson och Sheryl Crow. Och även om omslaget är briljant och jag verkligen älskade American V så känner jag mig kluven. Det hänger en unken lukt kring projektet. Lukten av pengar. Den 26 februari får vi höra hur det låter. Förhoppningsvis är det lika genialt som resten i serien. Eller i vart fall inte alltför ovärdigt.

Read Full Post »

kris kristofferson

Jag sitter och lyssnar på Kris Kristoffersons nya album Closer to the Bone och tänker på Bob Dylan. Och jag tänker på Johnny Cashs American Recordings-svit. Hängde du inte med? Låt mig förklara.

På nya skivan gör Kristofferson precis det den åldrade och sedemera döende Cash gjorde under överinseende av producenten Rick Rubin.  Det vill säga spela in med minimalt med instrument och pålägg, ofta bara ackompanjerad av en akustisk gitarr. Och precis som hos Cash dyker plötsligt nya nyanser upp när Kristoffersons medfarna röst får spela huvudrollen i texterna. En stämma som är gammal och oförställd och som bär med sig livsbagage. Musik full av liv.

Precis så skulle jag vilja höra Bob Dylan. Efter årets julalbum och den musikaliska arkivresan han ägnat sig åt på 00-talet hoppas jag att det blir en avskalad, akustisk Bob nästa gång. Noll rockabilly. Maximalt röstfokus.

För övrigt var de svenska recensionerna rätt svala när Closer to the Bone kom härom veckan, HD kallade det till och med ”träigt”. Mitt betyg är högre. Det är ett vackert album av Dalarnas främste hedersambassadör.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: