Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘M Ward’ Category

Bolaget Jagjaguvars nya hajp måste vara världens största tvåmannaband. Peter Wolf Crier består av två snubbar men låter som det dubbla. Inte minst tack vare Brian Moens coola och varierade trummande. Han sitter högt på ett litet set. Precis som Ringo Starr gjorde när det begav sig. Fast de låter mer som en M Ward i rockigare och tuffare fodral.

Annonser

Read Full Post »

She & Him

Våren närmar sig. Faktum är att den bara är några centimeter bort. Klicka igång She & Hims nya singel In the Sun så förstår du vad jag menar. Det verkar helt klart som att M Ward och Zooey Deschanel haft samma mål med kommande albumet Volume 2 som med föregångaren. Pop. Smittande kittlande pop.

Read Full Post »

tisdagar, torsdagar och söndagar listar jag mina 30 favoritalbum från oo-talet. Mitt personliga bokslut för ett årtionde som bjudit på många stora ögonblick.


#26 M Ward – Post-War (2006)

mward_postwarJag har ett tydligt minne av hur jag inför en italienresa hösten 2006 laddade mp3-spelaren med tre nya album. Vilka skivorna nummer två och tre var minns jag inte, för Post-War var den enda som gick i mina lurar. Om och om igen. Sköna, murriga, Post-War. Jag minns hur jag förundrades över att Matt Ward lyckades med konststycket att få så olika typer av låtar att hålla samma. Från indiehymner till ragtime och jazzballader. Från törstig åtrå  till ett hjärta i skärvor. Allt tätt sammanvävt av hans viskande stämma.

Därför är det svårt för mig att plocka ut en enskild låt från Post-War. Den här är en av många favoriter.

Read Full Post »

monsters_of_folk_skiva

Bland det första jag gjorde i morse var att shoppa. Monsters of Folks omskrivna album släpptes ju idag. Ett givet köp.

Trots allt hade jag hunnit bygga upp en del förväntningar. Supergrupper brukar sällan skapa mästerverk, det vet jag. Men Conor Oberst, Matt Ward och Jim James är ju tre så pass stora sångare och låtskrivare var för sig. Nog tusan borde de väl kunna dra fram några ess ur rockärmarna.

Men se där hade jag fel.

Essen lyser med sin frånvaro. Inledande Dear God (sincerly M.O.F) är direkt hemsk. Resten är mest stabilt hantverk. Helt okej. Bitvis småsvängigt. Bitvis oengagerat.

Nej, MOF är nog snarare en supargrupp för bandmedlemmarna än en supergrupp.

Men omslaget var ju snyggt i alla fall.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: