Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Mark Erelli’ Category

Bryan Adams gjorde en storsäljande. Eldkvarn har minst en på varje skiva. Springsteen har gjort den allra bästa. Jag pratar om låten om att starta ett band och drömma stort. Låten som alla artister med något slags ansats att berätta historier bör ha minst en av på sitt cv. Nu har Mark Erelli sällat sig till den skaran. Låten sätter kanske inga större avtryck i rockhistorien, men videon är väldigt rolig. Kolla in den. Vilken Springsteenlåt jag syftade på? Tja, den får ni klura på om ni inte vet vilken jag menar.

Annonser

Read Full Post »

Fredag. Man har överlevt ännu en arbetsvecka. Måste firas. Vet inte riktigt varför, men den här får mig alltid på lika bra humör. Här i skön akustisk version.

Read Full Post »

Genuin och sympatisk. Det är omdömen som artister med sprickor i självkänslan avskyr att bli förknippade med. Mark Erelli hör av allt att döma inte till den spruckna skaran. Denne 36-årige massachussetsbo verkar ha kommit till sans med vem han är och vad han kan. Han har släppt en rad fina album, med texter befriade från  klyschor. Han bloggar och berättar gärna och utförligt om saker som sker i hans liv. Han verkar helt enkelt trygg. En bild som förstärks när han inför nya albumet Little Vigils bjuder in oss på en rolig bakom kulisserna-tur under inspelningarna. Det är luftgevärtävlingar, Star Wars-masker och garv. Och fin musik. Här kan du lyssna på hela skivan strömmad.

Read Full Post »

00-talet bjöd ofta på en känsla av att man kastats tillbaka till 60-talet. Krig. Demonstrationer. Och, förstås, protestsånger. Sånger som dök upp när det patriotiska dammet efter 9/11 lagt sig. Sånger som ville protestera, provocera och skildra. Många var plumpa. Men det fanns också några riktigt bra. Låtarna blev klart färre efter Obamas intåg. Här är min spotifylista med vår tids protestsånger.

Spotifylänk: Moderna protestsånger

Och som bonus en av de finaste, som inte finns med på listan.

Read Full Post »

Det är bara att gratulera Londonborna. I vart fall de som begriper att de ska vallfärda till Royal Albert Hall 16 och 17 september. På scenen står en av de starkaste uppställningarna jag hört om på länge. Ray Lamontagne, med uppvärmare 1 Josh Ritter och uppvärmare 2 Mark Erelli.

Snälla, kan någon ge mig en flygbiljett och en kloningsapparat?

Och ett hårdpack cigaretter.

Read Full Post »

La Cienega - Hösten2009

Fyra gånger per år brukar jag bränna samlingsskivor. Skivor som sedan spelas om och om hemmavid, i bilar och på resor och blir lite av ett soundtrack till årstiden. Nu har turen kommit till hösten. Och jag tänkte att jag den här gången skulle göra den tillgänglig för alla er som har Spotify.

Lite begränsat blir det förstås, då Spotify är bättre på bakkataloger än nysläppt. Men här är min spellista för hösten 2009:

Länk till spellistan: La Cienega hösten -09

1. Joe Pug – Nation of Heat
Nya singer/songwriter-fyndet som jag skrivit om tidigare, som just nu avslutar arbetet med sin första fullängdare. Lyssna på Nation of Heat så förstår du nog vad som fått mig att jämföra honom med den unge Springsteen.
(från Nation of Heat EP)

2. Son Volt – Dynamite
Ett av de finaste spåren från utmärkta American Central Dust. Och ett av de vackraste dragspelen på den här sidan Counting Crows August and Everything After.
(från American Central Dust)

3. Neko Case – People Got a lot of Nerve
En av årets verkliga pop-pärlor. Så medryckande att den får följa med mig in i hösten.
(från Middle Cyclone)

4. Mark Erelli – Volunteers
Många har försökt, få har lyckats. Erellis skildring av USA och situationen i Irak är mångbottnad och gripande. Och en fantastisk sång.
(från Delivered)

5. Frank Turner – The Road
2000-talets Billy Bragg trampar gasen i botten som vanligt. Kommande albumet lär inte bli något undantag.
(från kommande albumet Poetry of the Deed)

6. Wilco – I’ll Fight
När Jeff Tweedy väl vill skriver han svårslagna popsånger. Som I’ll Fight.
(från Wilco, the Album)

7. William Elliot Whitmore – Who Stole the Soul
En gudabenådad sångare som tyvärr är lite ojämn på skiva. Men utemellan tar han sin leriga barstolsgospel till svindlande höjder.
(från Animals in the dark)

8. Joe Purdy – Easier
Ja, jag fortsätter tjata om honom. Men Purdy är värd mer uppmärksamhet och världen är värd mer Purdy. Hans nya utmärkta album Last Clock on the Wall finns inte på Spotify. Men väl Easier, en av hans finaste låtar.
(från Paris in the Morning)

9. Lee Ann Womack – Last Call

Ett av årets fulaste skivomslag innehåller ett av årets vassaste album. En historieberättare som inte väjer för det som gör ont, som i Last Call.

(från Call Me Crazy)
10. Conor Oberst & the Mystic Valley Band – Difference is Time
När Oberst inte riktigt får till det på senaste skivan kliver bandmedlemmarna fram. Och som de gör det.
(från Outher South)

11. Iron & Wine – Swans and the Swimming
I&W:s demo- och b-sidesamling som kom tidigare i år lär gå hårt här hemma hela hösten. Så mjukt. Så melodiskt. Så skälvande vackert.
(från Around the well)

12. Griffin House – the Guy That says Goodbye to You is Out of His Mind
En artist som jag upptäckte först i år. En upptäcktsresa som jag lär fortsätta under hösten.
(från Flying Upside Down)

13. Low Anthem – Charlie Darwin
Varje spellista måste ha en bra avslutning. Jag har svårt att tänka mig en bättre avslutning än Low Anthems Charlie Darwin – årets vackraste psalm.
(från Oh My God, Charlie Darwin)

Read Full Post »

Terminen har startat på skolan intill. Lärarna och barnen är tillbaka, redo för hösten. Jag passerar skolgården med barnvagnen. Ledig, men inte redo. Och så plötsligt händer det: jag börjar tänka på Tomas Ledin. Jag går vidare, försöker få något behagligt i tankarna. Men det går bara inte. Hans ansikte dyker upp i mitt huvud, orden kommer:

Sommaren är kort

Orsaken till Ledinincidenten är att jag har Mark Erellis demospår August I lurarna. En låt han lagt ut på sin sajt under sommaren (ladda ned den gratis under augusti månad). Den handlar om hur sommaren glider honom ur händerna. Den är mycket bra, som det mesta Erelli gjort på senare år (Delivered (2008) rekommenderas starkt). Men tyvärr. Över det här temat vilar ett slags ledinsk förbannelse. En association som svennebananjaget i mig gör omedelbart och ofrånkomligt.

Jag går vidare med barnvagnen. Kommer på att Mark Erelli ju turnerar i England i september med Josh Ritter.

Mitt humör vänder. Jag kanske borde åka en sväng till England i höst ändå.

Även om det mesta regnar bort där.


mark erelli

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: