Tom Waits har blivit invald i Rock and Roll Hall of Fame. Inga konstigheter. Förutom att jag trodde att han redan fått den utmärkelsen, typ för en 10-15 år sedan. Lite Svenska Akademien-vibbar. Min Best of Tom Waits – spotifylista hittar du här. Vilken onelinermaskin. Vilken sångare. Och vilken låtskrivare.
I helgen fyllde Neil Young 65 bast. Han är förmodligen världens yngsta pensionär någonsin. Även om det han gjort på senare år inte riktigt gått in hos mig måste jag ju ändå hylla honom på något sätt. Det får bli med det här klippet, där Bruce Springsteen är med. Ett klassiskt rockriff.
Den mest oväntade återuppståndelsen sedan… Bobbys i Dallas? Typ. Buffalo Springfield gjorde nyligen sin första spelning på över 40 år på Neil och Pegi Youngs årliga stödgala för handikappade barn, Bridge School Benefit. Och som de låter, gubbsen! Som inga andra.
Lite Neil, lite Håkan och en hel del bilåkarmusik. Så kan man sammanfatta oktober månads spellista. Som vanligt nytt och lite mindre nytt sammanflätat i en pläd som förhoppningsvis kan värma. Slit den med hälsenan, som Lars-Daniel skulle ha uttryckt det. Oktoberfesten kan börja.
”Producerad av Daniel Lanois”. Varje gång personen bakom spakarna lyfts fram i marknadsföringssyfte blir jag väldigt misstänksam. Ett desperat sätt att boosta tunna låtar på ett medelmåttigt album, är det enda jag tänker. Eller tror skivbolagen verkligen att vi köper album utifrån vem som suttit i kontrollrummet? ”Shit, kolla! En ny Lanoisproduktion!”. Nja. Visst, Lanois är duktig. Dylans Time Out Of Mindhade utan tvivel ett unikt sound som kopierades av många. Men det är tretton år sedan. Och hans CV efter Time är inte direkt skräckinjagande bra. Så med det sagt förstår ni att det är med skepsis jag kommer att ta emot Neil Youngs nya Le Noise. Neil har i och för sig inget med marknadsföringen att göra. Men släpper man en så här svag singel får man stå ut med att det skrivs om annat än musiken. Som videon eller kläderna. Eller producentstackarn.