Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Rolling Stones’ Category

Rolling Stones

Jag plöjde Keith Richards Livet under sommaren och slogs av att han talar mer om blues och country än om rock´n´roll. Rolling Stones strävade i början av karriären efter att låta som de gamla bluesgubbarna från 30- och 40-talen (namnet tog de ju från en Muddy Waters-skiva). Och Keef snöade in rejält på country genom vännen Gram Parsons någonstans kring Exile On Main Street. Visst, Stones kommer alltid att vara riffen, rocken, Satisfaction och Start Me Up. Men sållar man lite mellan hittarna får man fram ett annat Stones, det folkiga Stones. Jag roade mig med att plocka ut just en sådan Spotifylista. Varsågoda, music lovers.

Rolling Stones – folky moments

Read Full Post »

Ronnie Wood

Det är den roligaste skivtiteln jag hört på väldigt länge. I Feel Like Playing. Ronnie Wood. Men faktum är att det bakom klacksparken till titel gömmer sig några fina stunder av pur gubbrock. Stunder som andas Dylan. Och gäster som Slash och Eddie Vedder lyckas hålla sig i skinnet och göra mestadels smakfulla pålägg. Den här är rätt fin.

 

 

Read Full Post »

Så här låter det när Counting Crows och Augustana ger sig på min Exile-favvo, Sweet Virginia. Ösigt värre. Betydligt bättre ljudkvalitet i mp3-versionen, som går att ladda ner från CC:s hemsida.

Counting Crows — Sweet Virginia (live)

Read Full Post »

Några dagar för tidigt, men här kommer den. Spellistan för juni. Pang, sa det. Så mycket bra musik, helt plötsligt, överallt. Ritter, Tallest Man, National, Magic Numbers. Etcetera. Och då är inte ens Gaslight Anthems kommande fullträff med här. Lite av en pollenchock efter det inledningsvis svala musikåret. Men jag är inte den som är den. Juni, vi har väntat på dig. Nu kör vi.

Juni 2010 -folk & rock

Read Full Post »

PRO:s nya nationalsång. Stoneslåten från nyutgåvan av Exile. Den perfekta starten på en helg i gubbrockens tecken.

Read Full Post »

Under tio veckor har jag listat decenniets bästa skivor. Idag vinnaren, nummer ett!

#1 Ryan Adams – Gold (2001)

Man hade knappt hunnit hämta sig. Bara ett år efter Heartbreaker släppte Ryan Adams ifrån sig nästa stora album. Och titeln stämde. Guld var det, av allra högsta karat. Soundmässigt hade han den här gången hämtat inspiration från 70-talsdoftande rock i trakterna kring Fleetwood Mac, Neil Young och Van Morrison. Och otroligt nog hade han lyckats få ur sig ännu starkare och jämnare låtar än på föregångaren. Första sju låtarna är ju en ren uppvisning: New York, New York, Firecracker, Answering Bell med Adam Duritz på körsång, La Cienega Just Smiled, The Rescue Blues, Somehow, Someday och When the Stars Go Blue. Sju enormt starka och personliga låtar med sju olika karaktärer. Löjligt bra. För att hitta en starkare albumöppning någonstans får jag personligen leta hos giganter som Dylan och Springsteen. Och det stannar inte där. Visst, bland de 16 spåren finns något svagare stunder som slamriga Enemy Fire och Rolling Stones-klonen Tina Toledo´s Street Walking Blues. Men här finns också Wild Flowers, avslutande Goodnight, Hollywood Blvd. och, framförallt, Harder Now That It´s Over. Jämte La Cienega Just Smiled min allra största Adamsfavorit och med en historia och en text som få artister har kapaciteten eller ens turen att lyckas få ihop under ett liv. Inledningen är lika fängslande som handklovarna polisen sätter på hans extjej: They slapped ´em on you where that bracelet used to be, you know the one I bought in Phoenix where they sell old jewlery. Rysningsframkallande historieberättande. Ett helt förhållande beskrivet utifrån en handled.

Ofta brukar jag vara färdig med ett album efter ett eller två år. En sak som tydligt skiljer Gold från de 29 andra skivorna på den här listan är att jag fortfarande lyssnar på den med jämna mellanrum. Jag är inte klar med den. Och ofta upptäcker jag nya nyanser och detaljer i Adams sånger. Något jag också lär fortsätta göra en lång, lång tid framöver.

Read Full Post »

Ryktet går. En australiensisk sajt har gått ut med att åldermannen och trummisen Charlie Watts hoppat av bandet. En story som förnekas av bandet, men allt fler medier verkar haka på. Stämmer det är det inte helt överraskande. Det är ju ändå pensionärer vi pratar om.

Här är en liten hyllning till Charlie Watts. Mannen lyckades med bedriften att i årtionden leva tätt inpå Keith, Ronnie och Mick och inte snappa upp ens ett gram rock’n’roll.

Det, mina damer och herrar, kallar jag värdighet.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: