Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Son Volt’ Category

Kokain och aska

I snorted my father but I’m still alive. Son Volts version av I huvudet på Keith Richards får inleda helgen. Don’t try this at home, som man säger.

 

Read Full Post »

Så drar den årliga listningsvågen över populärkultursverige. Årets album ska utses. I år igen. Ett givet grepp, visst. Men ofta intressant att få jämföra olika redaktioners och sajters listor med sin egen. På det hela taget har 2009 varit ett betydligt svagare skivår än smått fantastiska 2008.DN plockar fram en del oväntat, som Skriet. Sonics summering brukar vara stabil, men årets lista (som toppas av Animal Collective) har en del hål. Animal Collective finns också med (plats 7) när gänget på amazon.com listar sina favoriter. Den toppas, lite otippat, av Neko Case utmärkta popsnärtiga Middle Cyclone. Men även där finns blinda fläckar. Så för att fylla gluggarna kommer här min lista.

Spotify-listan Best Albums of 2009 finns många av albumen.


  1. Richmond Fontaine – We Used To Think The Freeway Sounded Like A River
  2. Mumford & Sons – Sigh No More
  3. Eilen Jewell – Sea Of Tears
  4. Joe Purdy – Last Clock On The Wall
  5. Bill Callahan – Sometimes I Wish We Were An Eagle
  6. Great Lake Swimmers – Lost Channels
  7. Iron & Wine – Around The Well
  8. Girls – Album
  9. AA Bondy – When The Devil’s Loose
  10. Bob Dylan – Together Through Life
  11. Wilco – Wilco (The Album)
  12. Deer Tick – Born On Flag Day
  13. Neko Case – Middle Cyclone
  14. Deportees – Under The Pavement, The Beach
  15. Low Anthem – Oh My God, Charlie Darwin
  16. Anna Järvinen – Man var bland molnen
  17. Conor Oberst & the Mystic Valley Band -Outher South
  18. Son Volt – American Central Dust
  19. Grizzly Bear – Veckatimest
  20. Robert Francis – Before Nightfall

Och vi avslutar väl med en tryckare? Från Joe Purdys album, som tyvär inte finns med på Spotifylistan.

Read Full Post »

Farrar vs Tweedy är väl det närmaste man kommer en beef inom americanascenen. Inte för att de skjuter med pistoler mot varandra direkt. Men konflikten är välkänd:

Deras samarbetssvårigheter får dem att splittra legendariska Uncle Tupelo. De slutar att prata med varandra. Farrar bildar Son Volt och gör succé. Tweedy bildar Wilco och lyckas först efter ett par album nå samma erkännande.

(För övrigt finns en fantastisk story om hur de en gång, av misstag, råkade åka på semester till samma lilla badort i Mexico. Mycket rolig.)

Nu verkar det som att Wilcos framgångar med senaste plattan fått Farrar att se rött.

Enligt källor håller han på att spela in en egen Mermaid Avenue. Det vill säga ett album med nytonsatta Woody Guthrie-texter, precis som det Wilco gjorde på 90-talet med Billy Bragg.

Det lär bli en underhållande följetong.

Men Farrar kommer att få jobba hårt för att bräcka Mermaid Ave:

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: