Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Archive for the ‘Wilco’ Category

Under tio veckor listar jag på tisdagar, torsdagar och söndagar mina 30 favoritalbum från oo-talet. Det är mitt personliga bokslut för ett årtionde som bollat mig mellan lycka och förtvivlan – och bjudit på en hel del fantastisk musik på vägen.

#28 Wilco – Yankee Hotel Foxtrot (2002)

yankee hotel foxtrotSkivbolaget vägrade att ge ut den och bråken fick tongivande gitarristen Jay Bennet att lämna bandet. Ja, turerna kring Yankee Hotel Foxtrot lär ha varit många. Men tack och lov var Jeff Tweedy lika envis som vanligt och gav oss denna inåtvända, arga, melodiösa, omständliga men fantastiska skiva. Ett album jag med jämna mellanrum återvänt till.

Visst finns det några mindre bra låtar, som Heavy Metal Drummer. Och många samplingar känns idag mest som en oförblommerad Radioheadimitation. Men Reservations, Ashes of American Flags och – särskilt – Jesus, Etc tycker jag hör till det bästa Wilco gjort. Den sistnämnda skrevs kusligt nog innan attackerna mot WTC:

Tall buildings shake, voices escape singing sad sad songs
Tuned to chords strung down your cheeks, bitter melodies turning your orbit around

http://www.youtube.com/watch?v=jVC1k9x2Ryw

Annonser

Read Full Post »

uncut

Så har den kommit. Den första listan över årets bästa skivor. Jag hittar den på Uncuts hemsida. Deras utvalda album är i och för sig en longlist som ska bli en shortlist när deras jury idisslat och röstat och haft sig. Och visst. Flera av albumen är bra. Som Wilcos, Low Anthems och Bob Dylans.

Men ändå.

Att börja sammanfatta året redan i september känns väl rastlöst. Om nu inte Uncut-redaktionens kalenderår ser lite annorlunda ut än i resten av västvärlden.

På deras lista finns gamle dystre Smog-mannen Bill Callahans Sometimes I Wish We Were An Eagle. En skiva man inte bör missa i år.

Har du gjort det kan jag bara rekommendera följande klipp.

Låt nummer två, Too Many Birds, är knäckande bra.

Read Full Post »

Farrar vs Tweedy är väl det närmaste man kommer en beef inom americanascenen. Inte för att de skjuter med pistoler mot varandra direkt. Men konflikten är välkänd:

Deras samarbetssvårigheter får dem att splittra legendariska Uncle Tupelo. De slutar att prata med varandra. Farrar bildar Son Volt och gör succé. Tweedy bildar Wilco och lyckas först efter ett par album nå samma erkännande.

(För övrigt finns en fantastisk story om hur de en gång, av misstag, råkade åka på semester till samma lilla badort i Mexico. Mycket rolig.)

Nu verkar det som att Wilcos framgångar med senaste plattan fått Farrar att se rött.

Enligt källor håller han på att spela in en egen Mermaid Avenue. Det vill säga ett album med nytonsatta Woody Guthrie-texter, precis som det Wilco gjorde på 90-talet med Billy Bragg.

Det lär bli en underhållande följetong.

Men Farrar kommer att få jobba hårt för att bräcka Mermaid Ave:

Read Full Post »

« Newer Posts

%d bloggare gillar detta: