Feeds:
Inlägg
Kommentarer

Posts Tagged ‘Skäggrock’

1426142_10200721037737686_272435872_n

Det blir en skäggig lucia! Fredagen den 13/12 kommer jag att gäst-dj:a på Klubb Springfield på Pet Sounds Bar på Söder! Kom förbi och ta ett glas med oss!

Annonser

Read Full Post »

Mumford-Sons-440x440

Det här är skivan som mina grannar antagligen hatar just nu. För när jag spelar Mumford & Sons pampiga punkfolk kan jag inte kontrollera volymhanden. Den vrider på tills det skallrar i fönsterrutorna. Och fötterna måste bara stampa. Det är irländsk folkmusik för Arcade Fire-publiken. Episkt och ösigt – kort sagt riktigt bra. Sigh No More finns på Spotify, smakprov finns här på Grooveshark.

Och du, upp med volymen lite till…

Read Full Post »

Så rörigt det blev när Patti Smith skulle sjunga sitt paradnummer Because the NightRock’n’Roll Hall of Fame härom veckan. Hon kommer inte in rätt i låten, hur hon än försöker. Det hjälper inte att hon sjungit den hundratals gånger eller att mannen som skrev sångfan, Springsteen, står bredvid. Publiken garvar åt henne. Nej, det krävs en vaken trummis och en världsförbättrare, Bono, för att hon ska lyckas.

Read Full Post »

Tisdagar, torsdagar och söndagar listar jag mina favoritalbum från oo-talet. Mitt personliga bokslut för ett årtionde som bjudit på så många stora ögonblick.

solomon burke

#21 Solomon Burke – Don’t Give Up On Me (2002)

När sångare med dalande karriärer nylanseras med album där låtskrivareliten anlitats bör man som regel dra öronen åt sig. Men ibland blir det rätt lyckat. Och några få enstaka gånger blir det överjävligt bra. Som på Solomon Burkes Don’t Give Up On Me. Låtarna må vara signerade av herrar som Dylan, Costello, Waits och Van Morrison och producerade med absolut gehör av Joe Henry. Men i munnen på Burke blir sångerna hans egna, de får färg av hans livserfarenheter och liv genom hans unika sångröst. Helt fantastiskt. Precis som det anstår en kung av Rock And Soul.

Read Full Post »

%d bloggare gillar detta: